Ego. Bloggen om mig och mitt liv kan säkert uppfattas som ett badande i egot. Varför ska mina högst personliga tankar och mitt liv utforskas inför andra? För mig är det nog på många vis ett sätt att kommunicera.
Att dela med mig av mig själv och kanske kunna diskutera och ta del av andras tankar. Genom att berätta om mig och mina vägar kanske andra kan hitta sina vägar. Genom att ta del av andras tankar och liv kan de egna tankarna ta fart.
Jag själv tycker mycket om att ta del av andra människors vägar för de kan inspirera, utmana och få igång mina egna tankar. Det är ett sätt som utvecklar mig. Det jag läser och tar del av gör att jag måste förhålla mig till vem jag själv är och det jag lever.
Att just skriva handlar i mångt och mycket för mig om att få ner mina tankar utanför mig själv för att kunna undersöka dem på olika vis. Så det jag skriver är inga cementerade sanningar om mig och mitt liv. Det är ett sätt att undersöka livet och prova idéer. Det är den version som jag har just nu. Livet utvecklas och förändras. Det som känns som min sanning idag kanske inte är min sanning om några år. Det är det som är så spännande med livet. Det är det som är så spännande med andra människor. Att vi inte är cementerade. Att vi kan förändras och utvecklas. Det ger också hopp. Hopp om det egna livet, om andra och om samhället i ett större perspektiv. För stora och små.
Just nu kretsar mina tankar mycket kring det här med hållbart liv för mig på en mängd olika sätt. Det beror på att jag varit nere på botten i utmattningssyndrom och fått anledning att ta en djupare titt på mitt liv. Det har lett vidare till att fundera över hur jag ska kunna bryta de mönster som har lett mig till utmattning. För utmattning beror inte enbart på jobbet och arbetsmiljön. Den bidrar i stor utsträckning men en del i det hela handlar också om hur jag fungerar och om min livsstil. Många drabbas ju inte av utmattning trots att vi arbetar på samma arbetsplats. Så hela sanningen ligger ju inte i arbetet i sig. Man behöver ha ett större perspektiv på det hela för att kunna skapa hälsa.
För mig har det betytt att försöka ta eget ansvar för det jag kan göra för att må bättre. Utöver det har min arbetsgivare ett ansvar för min arbetsmiljö och det som har bidragit där. Men om jag skulle ha lagt allt utanför mig själv så hade det inte gagnat mig och min hälsa. Jag vet att de sätt som jag fungerar på bidrar till att jag inte stoppar i tid, att jag inte släpper jobbet när jag kommer hem osv. Det är de sakerna jag själv kan ta ansvar för att förändra. De är mitt arbete.
Jag är nyss fyllda 50 år. Mina barn börjar bli stora och en efter en flyger de snart ur boet. De är de viktigaste människorna i mitt liv och det kommer de alltid vara. Men det senaste året har det blivit allt mer tydligt för mig att det faktiskt är viktigt att vara lite ego också. Med det menar jag att ta ansvar för sitt eget mående, sin egen hälsa och sitt eget liv. Inte att sluta bry sig om andra. För om jag inte tar hand om min hälsa och känsla av glädje så är det lätt hänt att andra känner sig ansvariga för det.
Mina barn och mina närmaste ska inte känna att de har ansvar för om jag är lycklig, mår bra eller är frisk. Jag vill leva mitt liv på ett sätt som gör att mina barn och mina närmaste ska kunna känna glädje över att jag tar hand om mig. Jag vill att de ska kunna släppa och flyga iväg mot sina mål, följa sin glädje och leva sina liv så fullt som de bara kan. Och under tiden vill jag leva mitt liv efter mina mål, min glädje och så fullt jag bara kan.
Ingen av oss kan leva någon annans liv. Ingen av oss kan skapa lycka och hälsa i någon annans liv hur gärna vi än skulle vilja. Att vara förälder sätter verkligen det på sin spets. Om vi kunde skulle vi ta bort all smärta för våra barn och plantera allt gott omkring dem. Vi skulle på alla sätt ge dem alla verktyg de behöver i sina liv för att må bra och ha det bra. Så att de på alla vis kan hantera allt som kommer i deras väg. De vi älskar vill vi på alla sätt göra gott för. Vi vill vara perfekta för att inte bidra till att de ska må dåligt. Vi vill skydda dem från smärta på alla vis vi kan. Vi vill bära dem när de har det som svårast. Vi vill sluta dem i vår famn och få dem att på djupet verkligen tro på att de är älskade för alltid, för det är de.
Men sanningen är den att hur vi än gör så är vi inte perfekta. Hur vi än gör så kan vi inte skydda dem mot allt. Hur vi än gör så är verktygen aldrig helt tillräckliga. Livet påverkar dem. Andra människor påverkar dem. Vi har inte kontroll över allt som sker i våra närmastes liv. Skuldkänslor är fruktansvärt tuffa att leva med. Men till sist handlar det om att acceptera att vi alla gör så gott vi kan. Kanske vi kunde ha gjort bättre eller mer men sanningen är ju att vi gjorde det vi gjorde och kunde just då.
Vi kan inte leva någon annans liv åt dem. Alla har sin egen livsväg att gå. Jag tror på att de erfarenheter vi gör kan vara till nytta för oss även om det är smärtsamma erfarenheter. En del erfarenheter kanske vi skulle ha kunnat vara utan men så är livet. Vi lever inte i en skyddad verkstad. Livet pågår och vi har inte kontroll över allt. Vad vi kan göra är att hitta sätt att ta oss vidare och upp igen när vi är redo. Vi kan be om och få hjälp ifrån andra. Andra människor har ibland resurser och verktyg som vi kan bli hjälpta av på olika vis. Det erbjuds eller vi ber om det. Men det är vi själva som ska vilja ta emot hjälpen. Det är vi själva som måste ta stegen även om någon annan finns bredvid.
Det handlar till sist om att det bara är man själv som kan ta de yttersta stegen mot att leva sitt liv på ett sätt som man mår bra av. Det är det jag håller på med nu. Att hitta olika sätt att leva så fullt jag bara kan i ett liv i hälsa, glädje och meningsfullhet. I ett liv som är hållbart för mig.
Att vi sedan tycker om att umgås, att vi blir inspirerade av varandra och att det finns stor kärlek och omtanke mellan oss är något helt annat. Att vi finns där för varandra på alla sätt vi kan är något annat. Det motsäger inte vartannat. Att ta ansvar för det egna livet skapar frihet i relationerna. Det tror jag är det mest kärleksfulla vi kan göra för varandra.