Idag skulle det återigen bli dags att ge oss ut och springa, dottern och jag. Söndag, tisdag och torsdag är planen. Trots heldag på jobbet så kände jag mig sugen på att ge mig ut. Jag tänkte på det under dagen och var förvånad över mig själv. Efter mellanmålet gick vi ut med barnen på gården. Då avtog lusten mer och mer, det blåste ju storm ute! Springa i den blåsten! Jag tänkte att det kommer bli för jobbigt där vi brukar springa. Det är ju åkrar runtomkring och fritt blås!
 
 
När jag körde hem efter jobbet så tänkte jag att jag skulle föreslå dottern att vi skulle skjuta upp det hela. Kanske hon inte heller var så pigg på det. Hon som gjort nationellt prov i flera timmar idag. Hon skulle nog inte orka. Hoppas kunde man ju alltid att hon skulle känna som jag. Soffan lockade mig just nu mer.
 
Så kom jag hem. Dottern stod ombytt och klar! Då kunde jag inte med att säga något utan det var bara att byta om och följa med. Ut och sprang i motvind så tårarna rann. Flåsande som en flodhäst i vinden. Dottern for iväg långt framför som vanligt. Hon hann hem och vända och mötte upp mig igen. Spurtade på slutet. Jag kom gåendes den sista biten.
 
 
Men jag kom ut! Jag sprang! Vi följde planen. Det känns bra. Nu har jag varit ute och sprungit två gånger. Två dagar efter vad vi bestämt. Jag är nöjd! Tur jag har draghjälp i dottern. Jag avslöjade för henne när vi kom hem att jag först tänkt hoppa över det idag. Hennes svar var att då skulle hon vara ombytt och klar varje gång nu. Så inga ursäkter längre! Bit för bit ska konditionen bli bättre. En dag är det jag som springer hela vägen och spurtar på slutet. Då ska jag höja händerna mot luften och dansa runt! Som Rocky Balboa gjorde i filmen. Men risken är nog då att jag i fortsättningen får springa själv. 

Som Rocky Balboa!

Byggstenar för hållbar hälsa. Kommentera
Idag skulle det återigen bli dags att ge oss ut och springa, dottern och jag. Söndag, tisdag och torsdag är planen. Trots heldag på jobbet så kände jag mig sugen på att ge mig ut. Jag tänkte på det under dagen och var förvånad över mig själv. Efter mellanmålet gick vi ut med barnen på gården. Då avtog lusten mer och mer, det blåste ju storm ute! Springa i den blåsten! Jag tänkte att det kommer bli för jobbigt där vi brukar springa. Det är ju åkrar runtomkring och fritt blås!
 
 
När jag körde hem efter jobbet så tänkte jag att jag skulle föreslå dottern att vi skulle skjuta upp det hela. Kanske hon inte heller var så pigg på det. Hon som gjort nationellt prov i flera timmar idag. Hon skulle nog inte orka. Hoppas kunde man ju alltid att hon skulle känna som jag. Soffan lockade mig just nu mer.
 
Så kom jag hem. Dottern stod ombytt och klar! Då kunde jag inte med att säga något utan det var bara att byta om och följa med. Ut och sprang i motvind så tårarna rann. Flåsande som en flodhäst i vinden. Dottern for iväg långt framför som vanligt. Hon hann hem och vända och mötte upp mig igen. Spurtade på slutet. Jag kom gåendes den sista biten.
 
 
Men jag kom ut! Jag sprang! Vi följde planen. Det känns bra. Nu har jag varit ute och sprungit två gånger. Två dagar efter vad vi bestämt. Jag är nöjd! Tur jag har draghjälp i dottern. Jag avslöjade för henne när vi kom hem att jag först tänkt hoppa över det idag. Hennes svar var att då skulle hon vara ombytt och klar varje gång nu. Så inga ursäkter längre! Bit för bit ska konditionen bli bättre. En dag är det jag som springer hela vägen och spurtar på slutet. Då ska jag höja händerna mot luften och dansa runt! Som Rocky Balboa gjorde i filmen. Men risken är nog då att jag i fortsättningen får springa själv.