De senaste månaderna har varit en resa. Och resan tar nog inte slut. Den fortsätter på olika vis. Man blir liksom aldrig färdig. Det är så livet är. Det är inte perfekt. Jag är inte perfekt. Det flyter sällan på helt friktionsfritt. Det är både en process i att acceptera livet och en själv som man är och en process i att förändra det som inte är bra. Förändra det man inte mår bra av.
Under de senaste månaderna har jag blivit mer medveten om vad som är viktigt att förändra. Viktigt att jobba med för att må bra. Jag har påbörjat ett arbete på flera plan för att hitta strategier i att skapa ökad hälsa. Skapa stresshantering som fungerar för mig. Lära känna mig själv, min historia och det som triggar min stress. Och jag har sett att det har funnits flera områden som har behövt förändras. Gammalt har behövt tas bort för att kunna ersättas av något nytt.
Sedan jag gick in i väggen i oktober har mycket hänt. Framför allt kring min självkännedom. Men också kring sökandet efter strategier och verktyg. Jag har provat en del och tagit hjälp på olika sätt. Hittat vissa saker att hålla fast vid och fortsätta använda. För det är inget som blir färdigt snabbt. Min inre identitet har börjat förändras. Mina mål framåt i livet har förändrats eller tagit en fastare form. Jag känner mig själv bättre nu och vet mer säkert vad jag värdesätter och vill.
Jag vet också vad jag ofta brottas med. Vad som ofta återkommer på olika sätt. Vad som är ett hinder för mig i att må bra. Att bli medveten är första steget. Att förändra det tar tid. Där gäller det att odla tålamod och medkänsla med sig själv.
Något som jag har brottats med hela livet är gränssättning på olika sätt. Att sätta gränser på jobbet men också i en del privata relationer. Och jag vet att jag inte är ensam om det. Det är något som väldigt många brottas med.
Jag har också erfarenhet av några riktigt dåliga relationer där min oförmåga att sätta tydliga gränser ledde till att jag mådde riktigt dåligt. Det var en växelverkan mellan min oförmåga att sätta gränser och den andres förmåga att manipulera och utöva makt. Den erfarenheten har jag tyvärr haft både i barndom och vuxenliv.
Jag har blivit bättre på att sätta gränser. Det går lite lättare nu, framför allt inom vissa områden. Men fortfarande har jag en bit kvar. Idag kom insikten att en anledning till att jag på många sätt har dragit mig undan och prioriterat egen tid framför att skapa relationer handlar om min oro över att inte kunna sätta gränser. Att inte kunna värna mig själv på ett sunt sätt ihop med andra.
Rädsla för att återigen tillåta att någon annan går över mina gränser har lite grand gjort att jag undvikit att släppa in människor. Känt att jag inte orkar gå igenom det fler gånger. Det var jag inte medveten om tidigare. Inte medveten om att den rädslan påverkar mig i att undvika att skapa nya relationer. Att den avhåller mig från att umgås med andra i större utsträckning. Den rädslan får mig att hålla mig på min kant.
Jag är medveten om att jag lämnar ut mig lite grand nu. Men jag tänker att förmodligen fler känner igen sig i olika hög grad. För en del handlar det om gränssättning enbart i relation till jobbet. För en del i kärleksrelationen. För andra i relation till sina barn. Några till en vän. Vi brottas alla med detta mer eller mindre någon gång i livet. En del av oss lär sig och klarar det bättre och bättre. Och det kräver övning.
Jag har blivit bättre på det inom några områden men inte i alla. Insikten om att jag håller distans till andra av rädsla för att de ska gå över mina gränser innebär att jag på allvar vill jobba med det här. Att öva på att sätta sunda gränser så att jag i högre grad vågar känna mig fri att släppa in andra. Men också öva på att släppa rädslan. Stå ut med den och ändå ta klivet. För det är ju sant att mod inte är frånvaro av rädsla. Mod är att känna rädsla och ändå ta klivet.
Så jag vill öva upp mitt mod. Våga öva mig i att känna tillit till min egen förmåga att ta hand om mig. Tillit till att jag kan sätta sunda gränser nu. Att mitt förflutna inte bestämmer min framtid.