Det är lätt att dagarna fylls av allt man vill hinna med. Mycket i livet handlar om att göra och prestera. Det kan gå så långt att man inte kan tillåta sig själv att sitta ner och koppla av. Att tillåta sig själv återhämtning regelbundet är något som vi ofta skjuter framför oss. Jag ska bara...
Återhämtning kan vara mycket. Det kan vara att göra sådant som ger glädje och energi. Det är inte alltid passivitet som är den enda källan till återhämtning.
Men om det nu är så att vi aldrig eller väldigt sällan tillåter oss själva att bara vara? Är det inte då lättare att vi tappar bort oss själva och våra inre behov? Att vi till slut inte minns vad vi själva behöver för att må bra? Att vi låter livet fara iväg slumpmässigt utan att vi egentligen styr dit vi vill?
Jag har genom åren haft mina downperioder. Perioder då jag inte orkat vara igång mer. Då har jag landat i soffan och inte orkat göra något. Ägnat en helg åt att bara kolla på serier och slappa. Och så har jag samtidigt känt mig som en sämre person för att jag inte orkat. För att jag inte är igång och fixar och donar utan låter helgen gå utan att göra något.
Så läste jag ett blogginlägg hos en annan bloggare. Esmaralda. Det handlade just om det här att vi ibland hamnar i downperioder. Och om man gör det tillfälligt, ibland, så tyckte hon att man ska tillåta sig att gotta sig i det. Gotta sig i att kolla på serier, film, läsa, äta choklad eller vad man nu gör. För ibland behöver vi det. För att få återhämtning. Vi ska inte få panik eller känna skuld utan tillåta oss det då.
Och det gick rakt in hos mig. Jag har haft mina tillfälliga downperioder men alltid känt skuld eller skämts över dem. I själva verket har det ju varit kroppens och själens sätt att säga åt mig att nu är det dags att ta hand om dig. Inte fortsätta prestera och göra. Utan bara vara ett litet tag. Och jag vet ju att efter ett par dagar brukar jag vara uppe igen.
Att bara vara och vila kropp och själ behöver vi för att orka göra och prestera. Det är viktigt att hitta en balans i det för att inte köra på för hårt och hamna i utmattning.
Djur känner inte skuld och skam för att de lyssnar på sina behov. Kanske min katt ska få vara min förebild i detta?
Det är skillnad på längre perioder av depression och på dessa tillfälliga downperioder. För min del kommer dessa downperioder sig av att jag har svårt att lyssna på mina egna behov när jag är i relation till andra. Det är något jag behöver öva på för att få en bättre balans. Jag stänger av kroppens och själens signaler omedvetet och sedan dyker den stora tröttheten upp som jag inte kan stänga av. Då blir det en helg av att inte göra någonting. Och det behöver jag ju då.
Så nu är det slut med att känna skuld och skam över dessa tillfälliga perioder! Istället ska jag tillåta mig att bara vara och återhämta mig. Av kärlek till mig själv. För att också orka ge.
Jag ska fortsätta på min väg att hitta sätt att lyssna mer på kroppens och själens signaler och att ta hand om mig. Så att livet kan levas i större balans varje dag.
Jag ska fortsätta att öva mig i att vara här och nu. I relation till andra och i relation till mig själv. Efter att ha läst en annan bloggare skriva om att vara Nukär i sin partner och upptäcka vem partnern är här och nu och vara närvarande i relationen här och nu så blev jag inspirerad. Inspirerad av att själv tänka så i alla relationer men även i livet i övrigt. Inte tänka på hur det var tidigare så mycket. Inte tänka på vad jag önskar i framtiden så mycket. Utan vara kär i det som är just nu och upptäcka det i varje stund. Att sätta mål och jobba för framtiden har sin egen plats och tid. Men jag vill inte glömma att leva den enda stund jag verkligen har: här och nu.
Så därför gjorde jag mig en skylt som påminnelse.
Att försöka vara här och nu innebär ju också att det kanske blir lättare att finna balans här och nu i att lyssna inåt också. Och jag ska från och med nu börja bejaka här och nu i de här tillfälliga downperioderna och tillåta mig själv att känna och vara precis det jag gör och är, här och nu.