När man som jag har varit utbränd och nu är på väg att må bättre så uppstår en del tankar kring hur jag nu ska förhålla mig i livet. Jag vet att jag själv har lätt att säga ja och lätt att engagera mig. Jag vill ofta mer än jag orkar. Och jag vet att jag har höga krav på mig själv.
De höga kraven på mig själv har jag fått verktyg och strategier att jobba med eftersom jag deltog i en KBT behandling i just detta. Men det är ett pågående och fortsatt arbete att inte hamna i det igen. I de gamla mönsterna.
Men hur är jag på jobbet nu? Hur mycket eller hur lite ska jag engagera mig? För att må bra. Vad ska jag säga ja till och nej till? Hur blir jobbet roligt och meningsfullt utan att jag sliter ut mig? Var hittar jag balansen och kan må bra på jobbet?
När ingen annan kan hjälpa en att sortera i det här och skapa en arbetsmiljö som fungerar på ett bra sätt så måste jag själv hela tiden vara uppmärksam. Hålla tillbaka. Trycka ifrån. Sätta gränser. Backa. Och det är krävande. Betyder det att det är dags att gå vidare? Att det blir svårt att må bra där jag nu är? Att det inte blir bra för mig och min hälsa i längden? Jag vet inte.
Just nu försöker jag hitta mina egna signaler. Märka var mina gränser går. Lära mig att lyssna inåt innan jag går igång och tar i för mycket. Så kanske är det för tidigt att veta om det kan fungera på det jobb jag har? Men det är krävande att känna att jag måste bevaka mina gränser och hålla emot.
Hålla emot mot mina egna impulser att säga ja och gå igång med engagemang som kör slut på mig. Hålla emot mina impulser när jag vill men egentligen inte orkar. Hålla emot mina impulser när jag ser kollegor som också går på knäna. Mina behov eller deras? Varför ska jag behöva välja? Vad är det för sorts arbetsplats som gör att jag måste välja?
Finns det en framtid där när det känns som om det är jag som måste hålla emot för att inte återigen hamna i utmattning? När flera medarbetare blir utbrända och balanserar på gränsen undrar jag varför förändring inte sker på organisationsnivå? Varför lägger man problemet och lösningen på den enskilde när allt fler inte håller?
Visst ligger en del i den personlighet jag har. Mitt engagemang och mina krav på mig själv. Men det är ju inte den enda faktorn. Och till slut har man på arbetsplatsen inte kvar något engagemang eller några engagerade medarbetare. För de flesta måste hålla emot för att orka.
Tankarna går i mig kring det här. Svårt att hitta svar och lösningar. Men även här fungerar jag som jag alltid gör. Många tankar och processer inom mig. Många försök till att skapa förändring inom mig men också omkring mig. Men när jag når en punkt när det inte går att förändra längre där jag är och på det sätt jag behöver för att må bra så blir det dags att gå vidare. Då behöver jag ett nytt sammanhang för att må bra. Riktigt där är jag inte än. Men det verkar som om det är dit jag är på väg.